Andas

Skriver mer sen... måste, måste... Men just nu måste jag andas...

Människan bakom slangar, sladdar..

BL opererades i 14 timmar i mellandagarna mellan jul och nyår 2006. Sen var han nedsövd ett tag därefter. Jag minns första gången jag skulle gå in på hans sal, efter operationen, och träffa honom. Det var en chock... Jag hittade inte människan bakom alla slangar, sladdar, maskiner... Jag visste inte, förstod inte, vad var det jag såg...

Man förstår inte... en hel kropp som fungerar tack vare teknik... Dimma, förvirring, hur är det möjligt... Hur tar man sig vidare?

Dagboken från sjukhuset

I BL:s dagbok står följande som jag måste få läsa och måste få skriva... jag måste få minnas för jag har inte haft någon tid att sörja och har inte nu men jag måste få ut LITE I ALLA FALL!!

Det sista som sköterskorna från Lund skrev den 20 feb 2007 var:
"Idag ska du få åka hem! Du ska åka till Kristianstad sjukhus. Personal kommer redan vid lunch. Idag har du varit utan respiratorn i 1½. Mycket bra även om vi bråkade om tiden, för du ville bara en timme. Bo-Lennart kämpa på! Vi önskar dig all framgång"

BL skickades till K-stad och det förändra mycket. Han blev trött och tagen av resan och försämrades... Men han ville själv ha flytten, han ville vara nära när det närmade sig födelsen av vår andra älskade son...

På Kristianstads sjukhus (CSK) börjar de också skriva dagbok, värdefullt att ha... Vi ville alla att BL skulle kunna få läsa vad som hänt honom den dag han kom hem...

I början av vistelsen på CSK satt Bl uppe nästan var dag, tränade utan respirator men han hade panik var gång jag såg honom kämpa med att försöka andas utan. Nätterna kunde vara svåra för honom, han sov dåligt och han var en person som var starkt emot t ex sömnmediciner.

Framåt mars skriver personalen ofta om att BL blivit mycket tröttare. BL ville mest sova. Han fick tillbaka dialysbehandlingen och sondmaten. Frusen och kall, får värmetäcke, kalla händer och blå läppar...

Sen vände det uppåt lite igen, BL blev lite piggare, kunde sitta på sängkanten och fick tillbaka "glimten i ögat" som personalen skrev den 6 mars. Det höll i sig ett tag. Den 11 mars var BL ute en kort stund i rullstol, vad jag minns var det enda gången på hela vårdtiden han fick komma ut...

Den 19/20 mars hade BL väldigt svårt att sova, fick sömnmedicin för att få vila... Sov nästan hela dagen också den 20 mars... Dagen efter var det planerat kejsarsnitt, då skulle vår andra lilla son komma till världen... Jag var så förvirrad... Maken så dålig, döden flåsade mig i nacken... och i min mage var livet som skulle födas....

Långfredagen den 6 april... idag och 2007

Det här inlägget eller inläggen... blir kanske uppehåll mellan dem... är FÖR MIN EGEN SKULL! Jag MÅSTE skriva, måste vrida, vända, tänka, sakna, vara galet arg, vara i sorgen, måste måste måste... FÖR MIN SKULL! Det blir rörigt, bitar här och där, glimtar, tankar, bilder...

Kanske läser någon anhörig det här, kanske inte... Om ni gör... Jag vill inte att ni tar illa upp om jag vill skriva vad jag känner, lägga ut bilder som jag MÅSTE FÅ SE om och om igen för att förstå... Det handlar inte om att blotta någon, inte om att visa upp, inte om att få medlidande, inte om att någon ska förfasa sig... Det handlar om MIN VÄG FRAMÅT!!!! Och den måste jag få gå för att överleva...

Sekunder och evigheter

Det är den här veckan... den som förföljer mig varje år... Minnen flashar förbi utan förvarning... Känslor, förnimmelser, dofter som påminner, ljud som påminner... Det var nu det närmade sig slutet men jag bara vägrade inse för något sådant händer inte!

Tisdagen den 3 april... idag... och för 5 år sen... Samma, samma, samma...

Vi visste att vi skulle ha ett möte i morgon med läkarna på sjukhuset. I min värld - ett informationsmöte. Hur vi skulle gå vidare. Om hjärttransplantation var möjligt. Om det fanns andra alternativ. Experterna hade ju diskuterat, så klart att de hade kommit på lösningar så nu skulle vi åka och få besked... i morgon... om fortsättningen så att vi så fort som möjligt kunde få hem honom...

Tisdagen den 3 april... förhoppningen om ett bra möte dagen därpå och om nya lösningar...

Tänk att när man mår dåligt så kan några sekunder kännas som en evighet... Mår man bra en stund försvinner den stunden allt för snabbt och känns som några få sekunder...

/Kram

Varm liten tjej

Lite piggare Mollie idag med en feber på "bara" runt 39... Men nu ikväll gick den upp igen till 40.2 och då är ju mammas famn tryggast att få somna i tills Alvedonen hunnit verka och lugnet lägger sig i den varma lilla kroppen...

Får hoppas den lilla får sova gott i natt i alla fall...

/Kram

Liten Mollie

Idag var det besök på vårdcentralen för Mollie. Ville kolla så inte hon också åkt på öroninflammation som de andra eller nåt annat skit i lungorna eftersom hon har en helt grym hosta... Allt var dock lugnt enligt läkaren... När lilla gumman kom hem hade hon 40.4 i temp... Ipren och Alvedon får avlösa vartannat och tack o lov har hon fått i sig två flaskor välling! Att badda med kalla servetter i pannan är inte helt populärt men svalkar en het liten tjej ganska bra...

När man har feber och är liten och rädd behöver man en trygg famn. Mollie och jag somnade i fåtöljen i kväll... lite senare när hon blev ledsen igen fick hon sitta i pappas famn, tryggt och lugnt... Det är inte lätt att vara liten <3

/Kram

Nu ska trädgården förvandlas!

Från att ha varit en ganska igenvuxen och trång trädgård med mycket gamla barrväxter och annat så ska den nu förvandlas. De vackra blommor som faktiskt finns där bland allt det andra ska få komma fram i dagsljuset och trädgården ska barnanpassas vilket innebär studsmatta, sandlåda och gungor... Mamman i den här familjen har också bestämt att denna sommar SKA en pool sättas upp så värmeslag kan undvikas!

Här är lite bilder på hur kaoset ser ut just nu... förhoppningsvis har vi tillgång till traktor och släp till helgen för att forsla bort allt som ligger löst just nu och under påskveckan hoppas vi på att få hit en grävare som ska jämna, platta till, dra upp... hej o hå.... Whish us luck!

Här är framsidan med ingång borta vid den vita grinden. Går knappt att ta sig in med en syskonvagn. Här ska röjas upp helt och bara ett staket ska finnas kvar för att hindra de små från att komma ut på gatan. Istället för gräs ska vi lägga ganska mycket sten på den här sidan så det blir uteplats och även möjligheter för barnen att köra traktor, cykel osv... Man vill ju ha en fin ingång till huset! Fin stenläggning och blomkrukor + ett vitt staket tillsammans med grinden blir nog fint!

Ena sidan av huset med en liten uteplats längst bort. Hit kommer man om man går ut via tvättstugan. Här ska rensas upp i rabatterna och gången ska breddas lite men sen ska det få vara lite lummigt och mysigt så man kan ha en skön plats att sitta på!

Uteplatsen på baksidan. Man går ut via vardagsrummet. Här ska röjas upp och utemöblerna ska fram! Rabatten framför ska avvecklas och det ska bli en slänt ner istället för de gamla plattorna som snart ger vika.

Ena delen av baksidan. Vi har fällt massor med gamla barrväxter så nu ska det röjas och fixas!! I hörnan lite längre bort önskar jag en lekstuga till barnen men vi får se vad ekonomi o annat tillåter...

Och så här ser vår framsida ut mot gatan ut just nu... :-( Bestod av bara gamla, fula barrväxter som ska bort. Sen blir det gräsmatta och staket och fina rabatter med blommor istället! :-)

Här är den stora dammen som finns i ena hörnet på baksidan. Väldigt fint med en stor damm, med vattenfall och näckrosor... men GRYMT opraktiskt med nyfikna småbarn och med en dessutom väldigt liten tomt. Vi behöver utrymmet! Så nu har vi tömt dammen och eftersom detta är den skuggigaste och lummigaste hörnan av trädgården ska det blir sandlåda här så de små kan sitta utan att bränna sig i solen.

/Kram

Stammis

Man börjar nästan känna sig som stammis på vårdcentralen... Idag är det Emmas tur, hög feber igen och måste kolla upp hennes underliga utslag. Och så måste hon få nåt för hostan, igår hostade hon så hon kräktes stackars lilla gumman... Att det aldrig tar slut... :-(

/Kram

Älskade lilla femåring!

2007, den 21 mars, föddes min lilla kille Malte med kejsarsnitt under de mest underliga, groteska, fantastiska, sorgliga förhållandena man kan tänka sig! Med i operationssalen fanns, förutom personalen runt mig och det kommande lilla barnet, även min sjuka make med all sin personal runt sig, alla apparater han var kopplad till... Mitt i allt detta kaos rådde ändå en stillhet... I den stund vår son skulle födas fanns inte sjukdomar, tankar på död, smärta, sorg... Bara en evighet av tacksamhet, förväntan, kärlek och en förvissning om att allt skulle ordna sig... för nu skulle ett nytt liv födas!

Maltes förlossning är ett starkt minne som sveper över mig ofta. Ett ögonblick som består av närheten av både födelse och död... Så märkligt. Så ofattbart. Kan man någonsin greppa?

Maltes förlossning var makens sista kraftansträngning, som jag upplevde det. Han orkade sitta upp, orkade med hjälp av personalen hålla sin andra son i famnen, kyssa honom på pannan... för att sedan bli tröttare och tröttare och till slut föras tillbaka till sin sal där han så länge hade vistats, till ljudet av personal som kom och gick, maskiners surrande ljud...

Efter detta kändes det som han gjort vad han kunnat i livet, han orkade inte... och lämnade oss två veckor efter Maltes födelse. Stunden när han tog sitt sista andetag hade han Malte på sin huvudkudde, tätt intill sin kind. Min förhoppning, min dröm, är att han kände sin sons närvaro och kunde somna in tryggt och stilla...

Silver och blått gick Maltes paket i!

GRATTIS älskade, speciella lilla barn!

/Kram