7 april 2012

Så tunn gräns...

Jag, BL:s syster och min närmsta vän M sov på sjukhuset när vi vakade... och så mina fina små pojkar så klart... Vid midnatt på onsdagen den 4 april, precis innan det blev den 5:e så sa jag godnatt till BL för jag behövde gå och vila... Han var vid det tillfället helt klar och vaken... Vi såg varandra i ögonen och på något vis visste jag att det var sista kontakten jag någonsin skulle få med honom... I alla fall har jag förstått det i efterhand, att jag någonstans i min förnekelse visste att det var så. Fanns så mycket att säga, så mycket kvar... obeskrivligt mycket jag ville säga... Men jag var så trött...
Vid tretiden på natten, tror jag det var, gick jag upp för att amma Malte när han vaknade... jag var precis färdig, hade bytt blöja och tänkte gå in till BL och avlösa M som satt hos honom när sköterskan kom och hämtade mig... sa något om att det var bråttom, att jag nog borde gå in till BL...
Sen är det en dimma... Jag tog Malte med mig... Elias låg och sov och jag valde att inte väcka honom...
Maskinen larmade, jag stirrade på de hatade, röda siffrorna på skärmen som tickade neråt, ner mot noll... Larmet... larmet.... Jag tog Malte och la honom på kudden bredvid BL, mot hans kind och viskade att jag älskade honom... I samma stund visade siffrorna noll... och allt blev tyst... Tystare än någonsin...
En så tunn gräns... ena sekunden en människa med liv och hjärtslag... i nästa sekund... Vad fanns det då? Han såg likadan ut... sovande... varm...
Sen minns jag inte... ringde samtal... ammade Malte... tittade till Elias som sov...
Morgonen... tom... BL låg i ett rum med påskliljor i händerna. Elias kysste hans kalla panna... Vi skulle sen lämna sjukhuset... Hur då? Vad skulle jag göra nu? Gå ut i en värld där inget hade stannat av... det var bara mitt liv... Vi fick hans tillhörigheter i en plastkasse... Bar ut en människas liv i en plastkasse, det som han själv skulle ha packat ihop och tagit med sig hem... När vi steg ut var det en solig men kylig vårdag... Vilket hån...

7 kommentarer:

  1. Fast jag aldrig har träffat er har ert liv gjort stora avtryck i mitt, många tårar har runnit för er och även glädjen när vi hittade varandra igen...

    En dag snart kommer vi, jag lovar, vet bara inte när, men vi kommer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet att ni kommer fina du, tiden spelar inte någon roll... Du finns där och du gör mitt liv lättare fast du kanske inte ens tror det! <3 Du är beundransvärd!

      Radera
  2. ** hej fina annelie, skickar massor av kärlek till dig, kram kram/Emma**

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram till dig Emma! Läser din blogg och tänker ofta på dig och dina grabbar. Jag och Elias saknar er! <3

      Radera
    2. ** Vi saknar er oxå <3

      Radera
  3. Och mina tårar rinner också för er alla tre som blev fyra där på sjukhuset...under så lång tid...B-L var en sådan otroligt fin person. Så klok; han hade så mycket kunskaper om så mycket som var viktigt. Och så otroligt snäll.

    Men nu har du ett annat liv som på ett sätt är fött ur er kärlek. Livet måste gå vidare för era pojkars skull. Du fick inte svika dem, du fick en ny chans till liv och du var klok nog att ta den:
    Och jag tror att du har tur med att välja snälla män...och dina underbara små flickor! Ser så många fina bilder på alla barnen och det ser så harmoniska och fina ut!

    Jag tror att B-L är glad för er skull i sin himmel. Och jag tror att ni kommer att träffas igen. Allihopa förenade i er gemensamma kärlek. Sån är min tro. Annars har ju inte livet någon mening. Och det väljer jag att tro att det har.
    ♥♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin- mina tårar rinner av dina fina ord! Har inget vettigt svar, bara att jag hoppas och vill tro att allt detta har en mening även om sättet som meningen visats på har varit svår... Kram finaste!

      Radera