9 mars 2012

Stolt

Ibland blir man rörd och bara måste få skryta och berömma sina små!

Pratade i telefon med Elias fröken för nån kväll sen. Fick då höra lite hur det går för honom i skolan med allt det nya. Jag blev rörd över det hon berättade. Hon sa att i klassen är varenda en av killarna av den lite mer "tuffa sorten" vilket jag märkte redan första dagen jag var med Elias. Så klart är de tuffa på olika sätt, behöver ju inte vara något negativt! Men det kan bli ganska hårda tag, t ex på raster vilket även Elias berättat här hemma. Detta har gjort att Elias sökt sig mer till tjejerna än killarna. Elias fröken sa att han inte hittat någon riktig vän bland killarna än men att han är nöjd ändå. Det har jag också märkt här hemma när jag pratat med honom. Han leker med olika hela tiden men tycker själv att det känns bra. Han vill inte vara med på hårda och tuffa leker, leker hellre själv då eller med tjejerna.

Det jag blev så stolt över var att hon berättade om Elias och att jag förstod att en hel del av det jag tjatar om varje dag ändå har fastnad hos honom fast man inte märker det så mycket här hemma. Tjatet består mycket i att man ska ha respekt för andra, behandla andra så som man själv vill bli behandlad och att man ska ta hand om varandra! Här hemma kan det ju ofta vara mycket syskonbråk men i skolan visar Elias sina andra sidor som jag är så stolt över!

Hans fröken sa att "Elias är inte som någon av de andra killarna i klassen". Det finns en tjej i klassen som är lite speciell men hon är jättego och har varit här hemma hos Elias och lekt. Denna tjej har Elias fröken kämpat med för att få in i klassen och att hon ska bli accepterad. Nu sen Elias kom så har denna tjej för första gången fått en vän - just min kille! Elias fröken sa att hon var så glad och lät nu Elias sitta bredvid denna tjej och struntade lite i att de fnissade och småpratade lite för denna tjej hade aldrig fått göra detta förr. Hon sa också att "Elias lägger inga som helst värderingar i hur hon klär sig eller hur hon är som person" utan bara accepterar henne som hon är. Han vågar vara den han är också, bryr sig inte så mycket om vad de andra säger. Hans fröken upplever honom som väldigt omhändertagande och trygg i sig själv... Det värmer mitt hjärta så enormt mycket för det är ju det jag har varit orolig för efter allt vi gått igenom - att han inte ska vara trygg och må dåligt!

Min duktiga, underbara kille! När man hör sånt kan man på nåt vis stå ut med att han agerar ut de där stimmiga, aningen bråkiga och tjuriga sidorna här hemma även om det självklart inte alltid är så.

Tänk vad små är duktiga! Vi vuxna har levt många, många år... de har bara levt några få år men har redan lärt sig så mycket, mer än vad en del av oss vuxna ibland inte ens lärt oss! Respekten för andra finns inte hos alla vuxna ens... och det är mycket begärt av små barn att klara av att leva upp till det vi vill lära dem! Men de kan om vi visar dem hur!!!

Älskade små barn!

/Kram

3 kommentarer:

  1. Hej Anneli:)
    Vad roligt att du har börjat blogga! Det var ju det jag sa att du är en skrivartalang...men det visste du säkert redan? ;)
    Det låter så gott och fint när du skriver om dina små, det bara osar av så mycket kärlek!
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Underbart skrivet Annelie
    Du skriver fantastiskt bra o man kan riktigt se dom 2 sitta o fnissa vid skolbänken och frökens nöjda leende:) Underbart

    Sen är det ju klart att dina barn är fantastiska, hur ska dom kunna vara annat när dom har en mamma som hela tiden kämpar för att dom ska må bra!

    Du ska vara stolt både över dig själv och dina barn

    Önskar så att vi kunde träffas en dag o mysa lite

    Kram

    SvaraRadera
  3. Jag blir inte förvånad! Som man sår får man skörda. Din son (ja alla dina barn) har allt de kan önska sig i livet och mer därtill. Då kan man också vara generös mot andra. Du är en fantastisk mamma, men det har jag vetat hela tiden!!!

    SvaraRadera